Blir sorgen någonsin vardag?
När spricker den svarta stenen i fickan så man kan plocka ut diamanten inuti, den som hjälper en att förstå andra människor, som i Jim & Piraterna Blom?
Hoppas att den redan gjort det, ibland känns det så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Fan. Just ja. Det är den dagen idag. Fast jag fick veta det först tio dagar senare, så för mig är det då jag drar mig till minnes.
Hon fattas för många. Även för oss i periferin. Och nej, jag vet att det inte alls är samma sak för mig.
Kram på dig.
Alla har sin sorg, sanne, och jag tänker inte sätta mig till doms över någons saknad. Någon sa att man inte kan hälla kärlek i en hink för att se hur mycket man har. Det finns flera stycken som stod Huldran närmre på olika sätt än vad jag gjorde. Det gör inte min sorg mindre.
Det finns ingen tid, inga "efter två år och tre dagar" går det över. Om det någonsin gör det. Jag är inte så säker, tror nog bara att den ändrar form och utseende. Ibland blir den lättare som ett fluffigt moln med svart tunn kant.
Kram!
tack :-)
Nej, allas sorg och saknad är olika.
http://sanne.wblogg.se/2012/03/13/nar-ett-universum-gar-under-utan-att-uppslukas-av-jorden/
Kram!
Kram till dig & er. Tänkte på det här med hårda "praliner", alltså, det heter ju inte praliner, såna där hårda, som man får suga på länge och sen kommer man åt det goda inuti... Kan det vara så med sorg också ibland, man måste jobba på den, sen efter en tid ger sig det hårda, kantiga med sig, och det goda, söta kommer fram.
Sara W: Kram o tack :)
Godiva: Preciiiis så är det! Fint. Det hjälper att tänka på.Tack hjärtat. Kram
Har du sett filmen om Jim o piraterna Blom? Den handlar inte alls egentligen om några pirater. Utan om en pojke som förlorat sin far.
Skicka en kommentar