Vi ska komma ihåg att
det här lika gärna kan handla om en anonym uppgiftslämnare som fantiserat ihop hela rasket. Någon som vill ironisera över de senaste årens flod av österländskt filosofiska influenser på västerländsk livsstil.
I grunden är det ju fina tankar, stärkande, kärleksfulla och medmänskliga. Men ändå. Det blir för mycket. Poängen är att konversationen, sann eller inte, känns högst sannolik, med allt i åtanke som AS gjort och skrivit de senaste åren.
Men varför tycker jag då att det är anmärkningsvärt? Kärlek är det bästa som finns! Vad är det som gör att jag får knottror i hjärnan av att läsa vad AS o hennes karl skriver till varandra?
Jo, ser ni, här följer min vanliga 25-öres-analys:
Medan vi i väst pratar mer vitt och brett och öppet om saker, så håller man sig mer på sin kant i öst. Där har man av tradition ett mer utvecklat inre liv, ett sorts samtal med sig själv som vi i väst inte har, i alla fall inte i samma utsträckning. Båda dessa är av godo i min bok.
Baksidan är då att vi i väst inte lyssnar inåt och att man i öst riskerar stänga in sina tankar och känslor utan att dela dem med andra människor.
När de olika synsätten krockar - eller kanske det i det här fallet är på sin plats att säga "befruktar varandra" - blir det för mycket när de två goda tingen slås ihop:
Man talar om allt som finns och känns, så att alla hör, hela tiden.
Och nu trillar metaforerna in
(varning!):
Man häller ut sitt sinnes vin på golvet så att alla kan lukta på det, men ingen vill slicka upp det därifrån.
Om man slår ihop baksidorna då? Det som kommer upp i mitt huvud är sexturismen. Västerländska män som inte lyssnar inåt åker iväg och utnyttjar kvinnor och barn som varken har något val eller någon att prata med
(andra varningen!):
Man låter sitt vin vara kvar i amforan (amfora, ja. Varför inte, när vi nu snackar kvasifilosofipoesi?), bjuder inte en jävel och där står det och surnar tills det är helt odrickbart.
Jag märker att jag skulle kunna utveckla mycket mer, om att skriva saker FB och dess konsekvenser, om att jag själv ju helt sonika kan skita i att läsa etc. - men jag hinner inte just nu.
En kort sammanfattning dock: Måttliga korvar är åter lösningen. Som alltid. Det enda rätta. Lagom ÄR bäst. Åtminstone med det västerländska synsättet som edert Huskors representerar.
Men det är olika i olika kommuner.
